Mitthögskolan 10 år (2003)

Nedanstående text om Mittuniversitetets historia är ett utdrag ur jubileumspublikationen "Sveriges nästa universitet – Mitthögskolans första 10 år" författad av Alf Gunnmo, rektor vid Högskolan i Östersund 1977–1981 och 1990–1993, prorektor vid Mitthögskolan 1993–1999, och redaktör för jubileumsskriften.

Ladda ner hela jubileumsskriften som pfd

Bakgrundsteckning

ALF GUNNMO

Mittuniversitetet är ett ungt universitet men den har sina rötter mer än 150 år tillbaka i tiden. Redan år 1842 inrättades i Härnösand en navigationsskola för styrmän och sjökaptener. Samma år fattades beslut om ett folkskoleseminarium. Sjöbefälsutbildningen är numera avvecklad medan lärarutbildningen fortfarande utgör tyngdpunkten i högskoleverksamheten i Härnösand.

Under 1950-talet verkade olika krafter för ett stärkande av högre utbildning i denna region, men det gav inget resultat utan det blev Umeå som fick ett universitet. Det kom att dröja till i början av 1970-talet innan högskoleutbildning etablerades i regionen genom det som kom att kallas systematiserad decentraliserad universitetsutbildning. Den bedrevs i samverkan mellan Sundsvalls kommun och Umeå universitet respektive Östersunds kommun och Uppsala universitet. Vid den här tiden utreddes också frågan om behovet av en sjätte socialhögskola och var den i så fall skulle förläggas. Utredningen förordade att ytterligare en socialhögskola skulle etableras och att det skulle ske i Sundsvall. I regeringens proposition anfördes dock att ”de regionalpolitiska aspekterna måste tillmätas speciellt stor vikt vid valet av förläggningsort för en ny socialhögskola i Norrland” varför  lokaliseringsförslaget istället var Östersund. Det blev också riksdagens beslut i maj 1971. Redan samma höst antogs de 60 första socionomstudenterna.

Bildandet av Högskolorna i Sundsvall/Härnösand och Östersund

Under slutet av 1960-talet ökade tillströmningen till universitet och högskolor starkt.  Statsmakterna insåg att något måste göras för att universiteten skulle kunna hantera det ökande intresset för högre studier. Reformbehovet underströks av att företrädare för näringsliv och offentlig sektor  krävde att den högre utbildningen måste bli mera yrkesinriktad. Helt enligt svensk tradition tillsattes en stor omfattande utredning, 1968 års utbildningsutredning. Resultatet av utredandet blev bland annat inrättandet av Högskolan i Sundsvall/Härnösand (H S/H) och Högskolan i Östersund (HÖs). I och för sig var det inget märkligt med en ”dubbelortshögskola”, sådana bildades på många ställen i Sverige men i Västernorrland var det inte helt okontroversiellt eftersom man från Härnösands håll hade svårt att acceptera att Sundsvall skulle vara huvudort med rektor, övriga ledningsfunktioner och administration. Inte heller i Östersund gick det helt smärtfritt att föra samman universitetsutbildningen  och socialhögskolan till Högskolan i Östersund. Utvecklingen vid de två högskolorna kom att ske i hägnet av regionstyrelsen för Umeå högskoleregion som omfattade de fyra nordligaste länen. Det innebar att högskoledelen i Sundsvall fick en tekniskt- naturvetenskaplig tyngdpunkt medan lärarutbildningen fick en fortsatt dominerande ställning i Härnösand. I Östersund kom den samhällsvetenskapliga inriktningen att accentueras. Viktigt för den fortsatta utvecklingen, och dessutom oväntat, var att den så kallade ”krysslistan” hade en markering för systemvetenskaplig linje i Östersund när riksdagen fattade beslut om vilka utbildningar som skulle finnas på de olika högskolorna. Mycket tidigt tillkom också de lokala utbildningslinjerna ekoteknik, till en början kallad inhemska råvarusystem, och turism. I Sundsvall kom regionens stora industrier att påverka utbildningens inriktning. Kemi kom följdriktigt att bli ett starkt ämne liksom matematik och fysik.

Under 1980-talet överfördes ingenjörsutbildningarna från gymnasiet till högskolan, vilket innebar att utbildning till högskoleingenjör kom att bedrivas i Sundsvall, Östersund och Härnösand med ”filial” i Örnsköldsvik. Ett allvarligt dilemma för de nya högskolorna var högskolelagens krav att utbildningen där, liksom vid, universiteten skulle vila på vetenskaplig grund, d.v.s. ha koppling till aktuell forskning. Detta samtidigt som riksdagen i samband med 1977 års högskolereform hade tagit principbeslut om att inga forskningsresurser skulle ges till de nya högskolorna. En uppmjukning av detta ställningstagande skedde först  under mitten av 1990 talet.

Ett mycket tydligt exempel på effekten av riksdagens ställningstagande till forskning vid mindre högskolor var resultatet av den så kallade Mobergska utredningen i Jämtland (DS 1989:31). Före detta statsrådet Sven Moberg fick i uppdrag att utreda vad som kunde göras för att stärka den regionala utvecklingen. Han föreslog bland annat att sju professurer skulle tillföras Högskolan i Östersund i ämnen som sågs särskilt viktiga för samhällsutvecklingen. Det enda som kom ut var en del stödpengar men till de föreslagna tjänsterna kunde inga pengar anslås med hänvisning till ovan nämnda riksdagsbeslut.

Universitetsprojektet Omega

I den politiska debatten fanns de som menade att allt för många högskolor inrättats och att de minsta borde läggas ner. Högskolan i Östersund tillhörde dem som nämndes i sammanhanget.

I Västernorrland kom det tidigt till stånd ett samarbete mellan högskolan och näringslivet, vilket bland annat resulterade i det så kallade industrihögskoleprojektet och i att två olika forskningsstiftelser, SISY och FRY inrättades. Inom FRY togs initiativ till den utredning som under hösten 1990 lämnade en rapport innehållande ett förslag  till ”Mittnorrlands Universitet”. Rapporten blev en viktig inspirationskälla för universitetsprojektet Omega.

Diskussionerna om ett fördjupat samarbete mellan Högskolan i Sundsvall/ Härnösand och Högskolan i Östersund tog fart under hösten 1990 då även högskolestyrelserna liksom de båda landshövdingarna involverades. Under vintern 1991 genomfördes en förstudie för att utröna förutsättningarna för ett utvecklingsarbete med sikte på ett universitet i regionen vid sekelskiftet. Uppslutningen bakom projektet var god och  när länsstyrelserna ställde upp med erforderliga ekonomiska resurser kunde det femåriga projektet starta hösten 1991.

Den kanske viktigaste utgångspunkten var att detta inte handlade om en regionalpolitisk satsning utan ett bidrag till det nationella och internationella akademiska systemet. Devisen för arbetet blev: ”Sverige behöver ett nytt universitet”. Med det avsågs inte ett till i raden av övriga utan ett nytt universitet sprunget ur ett nytt tänkande. Naturligtvis var vi medvetna om att tankarna skulle stöta på patrull från olika håll. Det proklamerade målet om ett universitet i mittsverige med 8 000–10 000 studenter och 100 professorer vid sekelskiftet möttes av många spydiga kommentarer. Den framtidsanalys som vi gjorde avseende var det starkaste motståndet skulle komma att finnas visade att det säkerligen stod att finna inom det akademiska etablissemanget och på hög tjänstemannanivå i högskolebyråkratin, medan vi räknade med att ganska snart ha övertygat politiska beslutsfattare om projektets bärkraft.

Utvecklingen har visat att analysen var helt rätt. Med Omegaprojektet följde ett intensivt arbete. Den pågående verksamheten inom de båda högskolorna skulle bedrivas samtidigt med ett utvecklingsarbete som innehöll internationella seminarier, studiebesök, politikeruppvaktningar och mängder av möten med olika grupper.

Mitthögskolans tillkomst

Sommaren 1992 kom högskolorna till insikt om att för att bli trovärdiga i sina påståenden att H S/H och HÖs skulle utgöra basen för det nya universitetet så borde man snarast slå samman de två till en högskola. Det hade inte hänt tidigare att två högskolor självmant bett att få gå samman så tanken behövde naturligtvis förankras både internt och externt. Efter en spännande höst kunde så högskolestyrelserna den 26 november enas om att hos regeringen begära att få bilda en ny högskola den 1 juli 1993. Inte oväntat kom frågorna om lokaliseringsorternas inbördes förhållande och rektors och andra ledande befattningshavares placering att vålla de starkaste meningsskiljaktigheterna i slutförhandlingarna. Namnet var vid denna tidpunkt inte klart utan det blev en senare fråga. Regeringen gav klartecken till den nya högskolan i februari 1993 och rektorerna kunde på delegation av styrelserna besluta att den nya högskolan skulle heta Mitthögskolan.

De första dagarna i januari 1993 slutjusterades planeringsorganisationen för arbetet under de sex månaderna fram till dess att de två befintliga högskolorna skulle avvecklas och en ny omedelbart uppstå. Ett stort antal arbetsgrupper bildades med uppgift att föreslå lösningar på olika frågeställningar som de fått sig tilldelade. Vid den här tiden hade Mittlinjen, ett tåg som binder samman Sundsvall och Östersund, kommit igång och den fick de nämnda arbetsgrupperna nyttja flitigt. Det blev på Hotell Mittlandia i Ånge, mitt emellan Sundsvall och Östersund, som den nya högskolan kom att få sin gestaltning.

Dramatiken kring Mitthögskolans bildande ökade till följd av att statsmakterna hade fattat beslut om en högskolereform som skulle träda i kraft den 1 juli 1993. Det mest genomgripande i reformpaketet var ett helt nytt resurstilldelningssystem baserat på antalet studenter och deras prestationer. Planeringsarbetet gick ut på att försöka gissa hur många studenter som skulle komma till Mitthögskolan för att påbörja sina studier och hur mycket de skulle komma att prestera, dvs hur många poäng de skulle klara av. Det var många utbildningsplanerare som drömde om hst (helårsstudent) och hpr (helårsprestation) sommaren 1993. Det här systemet innebär att högskolan först när verksamhetsåret är slut och summeringen kan göras vet hur mycket pengar den egentligen haft att röra sig med under det gångna året.

Ett riktigt dramatiskt inslag inför Mitthögskolans bildande blev processen att utse rektor för den nya högskolan. Flera komplikationer uppkom vilket gjorde att det kom att dröja till den första mars 1994  innan Mitthögskolan hade en ordinarie rektor på plats.

Naturligtvis hade det vid de två högskolorna utvecklats olika kulturer, något som vi var väl medvetna om och som vi också insåg måste ersättas med en ny gemensam kultur. Om någondera kulturen tilläts ta överhanden skulle en riktig integration bli omöjlig. Därför gällde det att lyfta fram olika saker att kunna enas om. Betydelsefullt var också att få en slagkraftig logotype och ett grafiskt program. Vi gav fem reklambyråer i uppdrag att hjälpa oss med detta. Kuriöst nog var det ett norskt företag som hade förstått innebörden i tankarna bakom Mitthögskolan bäst och följaktligen presenterade det bästa förslaget. Det är den logotype som sedan dess använts och som vi fått många erkännande omdömen om.

En fråga som hade både stor symbolisk och praktisk betydelse var magisterprövningen som genomfördes under läsåret 92/93. Tack vare att bedömningsgruppen med förre universitetskanslern Carl-Gustaf Andrén i spetsen gjorde en samlad bedömning av resurserna vid H S/H och HÖs kunde Mitthögskolan inleda sin verksamhet med magisterexamensrätt i sju ämnen. Detta visade alla att tillsammans var vi starkare än var för sig. Alternativet hade varit examensrätt i kemi i Sundsvall.

Vårdutbildningen

Egentligen handlade inte integrationsprocessen  bara om de två nämnda högskolorna utan de båda länens vårdhögskolor var också i hög grad involverade. I Östersund hade frågan om en integration mellan HÖs och Vårdhögskolan utretts  och inblandade parter var överens om att de fanns avgörande fördelar med att samla all högskoleutbildning under ett tak. I Västernorrland hade inte diskussionerna nått lika långt, men det avgörande skälet till att processen drog ut på tiden var att statsmakterna ville ta ett samlat grepp om frågan på nationell nivå. För att inte tappa tempo i en fråga där man var övertygade om att utgången var given, inbjöds de två vårdhögskolorna att delta i planeringen av det nya högskolekonceptet i Jämtland och Västernorrland. För klarhetens skull skall sägas att Vårdhögskolan i Sundsvall även bedrev utbildning i Örnsköldsvik. Efter statsmakternas principbeslut att de landstingskommunala vårdutbildningarna skulle förstatligas och centrala och lokala förhandlingar var genomförda kunde vårdhögskolorna under 1995 etableras som institutioner inom Mitthögskolan.

Nätverk och Campus

En mycket komplicerad uppgift blev att utåt förklara vad Mitthögskolan var för någonting och var den låg och var den hade sin huvudort. Svaret att det är en nätverkshögskola med tre jämbördiga noder, Härnösand, Sundsvall och Östersund utan huvudort rätade inte ut frågetecknen. Denna svårighet har följt Mitthögskolan genom åren och inte minst i samband med universitetsprövningarna har det visat sig hur svårt det är för utomstående betraktare att ta till sig konceptet.

I praktiskt vardagligt bruk var det helt uppenbart att vi inte kunde använda begreppet nod för Mitthögskolans lokaliseringsorter. Vi måste också hitta ett sätt att benämna lokaliseringen som angav att Mitthögskolan fanns på flera orter. Det var mot den bakgrunden vi fastnade för att  använda begreppet campus. Ursprungligen beteckningen på ett stort fält i antika Rom. I modern tid ofta använt i anglosaxiska länder för universitetsområden. Vi fann att det skulle fylla flera funktioner genom att markera en samlad lokalisering, kunna användas i adressen, samt ange att Mitthögskolan hade flera campus, exempelvis Mitthögskolan, Campus Härnösand. Verksamheten i Örnsköldsvik som till en början leddes från Härnösand blev en egen institution och kom därefter att bli den fjärde campusorten.

Syftet med Mitthögskolan sammanfattades i följande punkter:

• Samordna och effektivt utnyttja resurser för högre utbildning och forskning
• Ge ett nationellt tillskott av högre utbildning och forskning
• Säkra kvaliteten i utbildning och forskning
• Skapa en kreativ miljö som kännetecknas av nytänkande
• Bättre tillgodose samhällets fortbildningskrav
• Ytterligare internationalisera utbildning och forskning i regionen

I det fortsatta utvecklingsarbetet skedde en naturlig uppdelning mellan Mitthögskolan och Omegaprojektet. De akademiska frågorna sköttes inom högskolan medan förankringsarbetet gentemot politiska beslutsfattare och samhället utanför högskolan bedrevs genom projektet fram till dess avslutande under 1996.

Universitetsansökningar

Det överordnade målet att bli universitet var hela tiden ledstjärnan och under 1997 kunde Mitthögskolan efter ett intensivt arbete till regeringen överlämna en universitetsansökan, vilken  bär  forskningsdirektören Jan Nordlings signum. Mitthögskolan begär här att få en prövning av dess förutsättningar att bli universitet vid sekelskiftet. Några månader senare lämnade de tre tidigare universitetsfilialerna, Karlstad, Växjö och Örebro in en samordnad ansökan om universitetsstatus. Regeringen gav högskoleverket i uppdrag att  yttra sig över ansökningarna. Högskoleverket valde då att utse en bedömningsgrupp med uppgift att undersöka förutsättningarna vid de fyra högskolorna. Notabelt är att ingen instans noterade att Mitthögskolans begäran gällde förutsättningarna för universitetsstatus år 2000 utan bedömningen kom att avse situationen vid årsskiftet 1997/98. Resultatet blev naturligtvis ett konstaterande att Mitthögskolan ännu inte var mogen för universitetsstatus och medierna kunde basunera ut att Mitthögskolan håller inte måttet.

Två år senare hade de förslag till åtgärder som bedömargruppen föreslagit åtgärdats. En ny ansökan  där Torbjörn Kjölstad huvudsakligen höll i pennan lämnades till regeringen.

Proceduren följde mallen från den förra ansökan. Resultatet blev att bedömargruppen tillstyrkte att högskolan skulle tilldelas naturvetenskapligt vetenskapsområde från den 1 januari 2001. Detta blev också regeringens beslut. Detta innebar att Mitthögskolan fick universitetsstatus inom  vetenskapsområdet naturvetenskap, dvs rätt att bedriva  forskarutbildning och examinera doktorer. Däremot ansågs Mitthögskolan behöva mer tid för att utveckla det humanvetenskapliga området.

Arbetet med den tredje ansökan föll i huvudsak på det humanvetenskapliga huvudområdet med dess ordförande Yngve Mohlin i spetsen. Under mellantiden hade betydande satsningar gjorts i fråga om professorer, doktorander och forskarutbildning. Processen följde det gängse mönstret och när bedömargruppens slutsatser presenterades blev det uppenbart att universitetsstatus är en bedömningssport. Det beror på vilka domarna är. Bedömargruppens rapport väckte både förstämning och indignation. Efter starkt arbete av rektor Gunnar Svedberg kunde regeringen den 31 januari  2003 delge omvärlden sitt beslut att Mitthögskolan blir universitet den 1 januari 2005.

Ett par betydelsefulla händelser förtjänar avslutningsvis att nämnas i denna översikt.
Vid de sedan länge etablerade universiteten finns en rektorskedja som i samband med installationen hängs på rektors axlar och sedan bärs vid högtidliga tillfällen. Inför rektor Kari Marklunds installation, som skedde samtidigt med invigningen av campus Sundsvall år 1997 gick kommuner, landsting och länsstyrelser i länen samman och lät tillverka en vacker och symbolrik rektorskedja. Kedjan är resultatet av ett kreativt samarbete mellan silver- och guldsmeder.

Tidigare har nämnts att miljöutbildning startade tidigt vid HÖs och den kom också att förknippas med en miljöprofil. Detta har naturligtvis påverkat hela Mitthögskolan och när tidigare Skogsinstitutet i Bispgården inlemmades i Mitthögskolan inleddes ett certifieringsarbete för denna verksamhet. Arbetet ledde fram till att Mitthögskolan blev den första högskolan i Europa som fick en EMAS-registrering, dvs ett miljöcertifikat.

Anders Flodström, rektor vid KTH, får lämna följande råd till Sveriges nästa universitet;
”Framtiden tillhör de universitet som förmår prioritera och profilera verksamheten och som använder den 900-åriga traditionen som en bas för förändring och inte de senaste trettio åren som en mall för framtiden”.