Ny kunskap om tamrenskötselns introduktion på sydsamiskt område

Sammanfattning

Renskötseln är ett centralt element i samisk kultur. Mycket lite är dock känt om hur och när den introducerades i olika delar av Saepmie, och särskilt i Åarjelsaepmie, det sydsamiska området. Projektet syftar till att undersöka hur tidigt det är möjligt att belägga tamrenskötsel på sydsamiskt område.

Mittuniversitetet har fått en donation från Alcoa Foundation på 150 000 dollar för att möjliggöra ny forskning om frågan om tamrenskötselns uppkomst på sydsamiskt område, bidra till en kunskapsbaserad diskussion om renskötseln och testa en ny kombination av vetenskapliga analysmetoder i arkeologi: Paleoekologiska analyser (klassiska pollenanalyser och makrofossilanalyser) i kombination med DNA-analyser (metagenomisk sekvensering och anrikning av målsekvenser). Om det visar sig att DNA-analyser inte är ändamålsenligt, fokuseras resurserna på paleoekologiska analyser. Analyserna ska göras på sedimentprover (torv) från myrar i och intill sydsamiska boplatsområden i renskötsellandskapet, som väljs ut tillsammans med erfarna renskötare som inventerat kulturlandskapet i decennier.

Läs om Alcoa Foundation här.

Bakgrund

Det har bedrivits mycket lite arkeologisk forskning om samisk historia på det sydsamiska området. Samisk arkeologi etablerades som ett forskningsfält först i början på 1980-talet. Drivande var den akademiska miljön vid Universitetet i Tromsø på nordsamiskt område. Fram till dess hade samisk forskning primärt varit en fråga för etnografin då samerna mest sågs som ett statiskt naturfolk utan kultur eller historia (Hansen & Olsen 2022:13–20).

Beroende på det politiska klimatet och den akademiska diskursen har den arkeologiska diskussionen under 1800- och 1900-talen om samernas ursprung varierat. Samerna har setts som allt från Skandinaviens statiska ursprungsbefolkning från stenåldern, till sentida invandrare från öster. Dagens akademiska diskussion handlar mer om hur en samisk etnicitet har uppkommit och utvecklats än om den samiska gruppens uppkomst i essentialistiska termer (Spangen et al 2015:2, Hansen & Olsen 2022:13–20).

Det gäller särskilt på sydsamiskt område, där grupper som livnärde sig på fiske, jakt och fångst under första årtusendet i vår tideräkning i allt större utsträckning interagerade med å ena sidan germanska/nordiska jordbrukande grupper söderifrån och å andra sidan grupper med en tilltagande samisk identitet på nordsamiskt område. Med tiden utvecklades en sydsamisk identitet med såväl många allmänt samiska kännetecken som sydsamiska särdrag (Olofsson 2010).

En seglivad föreställning från 1800-talet var att det inte fann några samer på sydsamiskt område förrän på 17- eller 1700-talet. Det faktum att här fanns många renskötande samer sågs som ett bevis på att samerna är ett invaderande folk som snart skulle ha ersatt den inhemska norska och svenska befolkningen (Hansen & Olsen 2022:13–20). Att historiker på Norges Tekniske og Naturvitenskapelige Universitet i Trondheim så länge förfäktade den så kallade ”fremrykkingsteorien” var en del av bakgrunden till att rektor Anne Borg 2023 bad det samiska folket om ursäkt för den skada NTNU förorsakat det samiska samhället (– Det å lytte, anerkjenne er en viktig del av en forsoningsprosess - NTNU Nyheter, 2023). Se också Mittuniversitetets aktiva ställningstagande mot tidigare rasistisk och objektifierande forskning om samer: (Avsiktsförklaring 2023).

Sedan början av 1980-talet har samebyar, reinbeitedistrikt och sydsamiska museer och kulturcentra i Sverige och Norge initierat och genofört en lång rad dokumentionsprojekt. De har intervjuat äldre, inventerat landskapet och registrerat boplatser, rengärden, mjölkgropar, flyttleder, gravar och heliga platser och dokumenterat samiska ort- och platsnamn. Många gånger har det motiverats av ett behov av att påvisa samisk närvaro i samband med rättsprocesser om rätten till land och vatten där bevisbördan legat på samebyar och reinbeitedistrikt (Norberg & Fossum 2011). Småskalig intensiv rensötsel har dock lämnat mycket få och osynliga spår, och bevarandeförhållandena för renskötselns kulturlämningar är dåliga i de sura podsoljordarna i norra Fennoskandia (Aronsson 2009:17).

I några fall har det genomförts 14C-analyser av kol från boplatshärdar, men de har sällan påvisat äldre bruk än 17- eller 1800-talet. Det finns dock några slående undantag: 

På 1980-talet undersökte Zachrisson gravfältet på Vivallen i Härjedalen. Föremål i gravarna och på en intilliggande boplats hade tydliga samiska karaktäristika. Det var banbrytande resultat för sin tid och var den första starka indikationen på samisk kultur i söder redan på 1000-talet (Zachrisson 1997). Motsvarande genombrott på norsk sida är Bergstøls presentation av samisk bosättning under järnåldern i Østerdalen (Bergstøl 2008).

Dessa två studier utmanande arkeologer och allmänheten att överväga att samer hade levt i sydsamiskt område betydligt längre än man tidigare trott, och att börja ställa helt nya frågor om hur och när samisk och nordisk/germansk etnicitet utvecklades genom interaktion (Welinder 2006). Men fortfarande bedrevs mycket lite arkeologiska forskning. Det har heller inte alltid varit självklart att forskare från Norge och Sverige samarbetat, trots att det sydsamiska samhället inte låter sig begränsas av nationsgränsen (Norberg 2019: 67).

2002 genomförde Länsstyrelsen Jämtlands län, Jamtli och Njaarke sameby en arkeologisk utgrävning av en samisk boplats vid Sösjön, som daterades till 1000-talet. De lät också göra en rad pollenanalyser av samiska boplatser. Resultaten tyder på att landskapet varit påverkat av småskalig tamrenskötsel redan på 1000-talet (Oskarsson 2006, Wallin & Aronsson). Sammantaget finns det enstaka indikationer på att småskalig tamrenskötsel kan ha etablerats i Jämtland mycket tidigare än vad som varit känt.

Indikationerna är dock alltför små och få för att det ska gå att säga något om när och hur tamrenskötseln uppstod och när den kan anses ha varit spridd över det sydsamiska området. Behovet av grundforskning och ett stort antal pollenanalyser är mycket stort. 

Ett exempel på forskning om introduktionen av tamrenskötsel i den finska delen av Saepmie ges av Salmi et al. 2021.

Metod 

Paleoekologiska analysmetoder som pollenanalys och makrofossilanalys är vanliga i arkeologisk forskning. Genom att ta in en sediment- eller jordkärna till laboratoriet, ta ut prover ur olika skikt, C14-datera skikten och räkna alla pollen eller makrofossil i ett skikt kan man fastställa hur människan påverkat landskapet över tid genom exempelvis jordbruk eller boskapsskötsel. Makrofossilanalys ger en bild av vegetationen på den exakta platsen medan pollenanalys kan ge bilden både av den lokala och regionala vegetationen. Ett exempel på hur pollen- och makrofossilanalys kan användas i arkeologi ger Halvorsen & Loe Hjelle (2017) som kunde påvisa jordbrukets etablering och utveckling i Hordaland i västra Norge.

Ett exempel på hur paleoekologisk analys har använts för att studera renskötsel i lulesamiskt område presenteras av Kamerling et al (2016). Se också Aronsson (2009).

Då det genomförts mycket få pollen- och makrofossilanalyser i det sydsamiska kulturlandskapet kommer varje analys att bli ett viktigt bidrag till kunskapsbilden om hur landskap och vegetation förändrats över tid. I de fall vi med dessa traditionella metoder kan påvisa förändringar i vegetationen som indikerar tamrenskötsel, öppnar sig också möjligheten att studera förändringen med nya metoder:

Den nya metoden att analysera gammalt DNA i sediment (sedimentary ancient DNA, sedaDNA-analys) har på kort tid visat sig vara mycket effektivt i arkeologisk forskning. Ett genombrott var Kjær et al. som 2021 publicerade sina fynd av ett två miljoner år gammalt ekosystem på Grönland. En översikt över DNA-teknikens utveckling och nytta i arkeologin ges av Orlando et al (2021). En sammanställning av Brown et al (2025) ger exempel på hur sediment i sjöar, våtmarker och jord innehållit DNA från djur, växter och mikroorganismer. Det ger en direkt bild av ekologi och mänsklig aktivitet på den exakta platsen vid en given tidpunkt. För ett aktuellt exempel från Norge, se La Torre (2025). Nu vill vi testa metoden i ett samiskt kulturlandskap för att se om den kan påvisa övergången från vildrenjakt till tamrenskötsel.

Det finns två typer av sedaDNA-analyser som är relevanta för vårt projekt: Metagenomisk sekvensering och anrikning av målsekvenser. Metagenomisk sekvensering innebär att man identifierar allt DNA i ett specifikt prov och därmed får kännedom om alla mikroorganismer, virus, bakterier och svampar som levt på en plats vid en viss tidpunkt. Det ger en mycket mer detaljerad bild av mänsklig aktivitet och interaktionen mellan människa och miljö på en plats än enbart de paleoekologiska metoderna.

Anrikning av målsekvenser innebär att man söker efter DNA från en viss art, även om mängden DNA är så liten att det inte ger utslag vid metagenomisk sekvensering, och anrikar det. Metoden möjliggör att identifiera huruvida det funnits ren på platsen vid tiden för betespåverkad vegetation i närmiljön och huruvida det rör sig om vildren eller tamren. För aktuell forskning på renstammens historiska utveckling med hjälp av DNA-analys, se Hold et al. (2024) och Kellner et al. (2024).

Boplatsområdena väljs ut i nära samarbete med kunskapsbärare i samebyarna som under decennier rört sig i renskötselns kulturlandskap och registrerat kulturminnen som boplatser och rengärden. En torvkärna från respektive boplatsområde hämtas in till laboratoriet vid Universitetet i Bergen, där pollen- och, vid behov, makrofossilanalyser utförs. Om provet påvisar betesindikerande påverkan på landskapet, tas prover ut ur detta och skickas till NTNU i Trondheim för sedaDNA-analys.

Deltagare

Camilla Olofsson Båatas, projektledare. MA i arkeologi. Central handläggare för samiska frågor i Universitetsledningens stab och lärare i sydsamisk historia vid Institutionen för humaniora och samhällsvetenskap, Mittuniversitetet. Tidigare rådgivare vid Sametingets kulturminneförvaltning i Troms fylke och arkeolog vid Universitetsmuseet, Universitet i Tromsö.

Jan Persson. Tidigare renskötare i Njaarke sameby med oundgänglig kunskap om interaktionen mellan människan, renen och naturen i renskötselns kulturlandskap. 30 års erfarenhet av att inventera och tolka renskötselns kulturlandskap.

Ole Henrik Kappfjell. Renskötare i Jillen Njaarke med oundgänglig kunskap om interaktionen mellan människan, renen och naturen i renskötselns kulturlandskap. Många års erfarenhet av att inventera och tolka renskötselns kulturlandskap.

Anders Hansson. Tidigare chefsarkeolog och 1:e antikvarie vid Jamtli, Jämtlands läns museum. Många års erfarenhet av samisk arkeologi och fjällarkeologi.

Martin Callanan. Försteamanuensis i arkeologi vid Intitutt for historiske og klassiske studier, Det humanistiske fakultet, NTNU. Ansvarig för undervisning i samisk arkeologi vid arkeologi-programmet. Han har deltagit i ett flertal fjällarkeologiska forskningsprojekt, däribland Åarjelsaemien tsoevtsh - Sörsamiske snöfonner.

Erik Norberg. Fil dr i arkeologi. Tidigare forskare vid Saemien sijte, sörsamisk museum i Snåsa. Många års erfarenhet av forskning i samisk arkeologi.

Referensgrupp

Lene Synnøve Halvorsen. Överingenjör vid Avdeling for naturhistorie, Universitetsmuseet, Universitetet i Bergen. 25 års erfarenhet av paleoekologi.

Sarah Martin. Senioringenjör och forskare, Institutt for naturhistorie, Vitenskapsmuseet, NTNU.

Michael Martin. Professor vid Institutt for naturhistorie, Vitenskapsmuseet, NTNU. Deltagare i forskningsprojektet ColdRein.

Tommy Lennartsson. Docent vid Centrum för biologisk mångfald och Avdelningen för statsvetenskap och naturreseursförvaltning, Sveriges Lantbruksuniversitet. Bedriver för närvarande forskning om hur samisk markanvändning präglat vegetation och landskap.

Anna Westin. Docent vid Centrum för biologisk mångfald och Avdelningen för statsvetenskap och naturresursförvaltning, Sveriges Lantbruksuniversitet. Bedriver för närvarande forskning om hur samisk markanvändning präglat vegetation och landskap.

Referenser

Opublicerade referenser

Borg, A (2023) – Det å lytte, anerkjenne er en viktig del av en forsoningsprosess - NTNU Nyheter

Avsiktsförklaring: Mittuniversitetet – ett universitet i Saepmie. Diarienummer MIUN 2023/286 Gaskeuniversiteete som lärosäte i Saepmie | miun.se

Oskarsson, B. (2006). Rapport över arkeologiska undersökningar på fornlämning Raä 599 1-3, Kall sn, Åre kommun åren 2002-2004.

Publicerade referenser

Aronsson, K- Å. (2009). Relations between man and reindeer – traces of reindeer herding. In Recent perspectives on Sámi archaeology in Fennoscandia and North-West Russia. ISKOS. 17: pp 17– 24.

Bergstol, J. (2008) Samer i Østerdalen? En studie av etnisitet i jernalderen og middelalderen i det nordøstre Hedmark. Diss. University of Oslo, Oslo.

Brown, A.G., M Lucas, I.G. Alsos, B. Fromm, and S Hudson (2025) The sedaDNA revolution and archaeology: Progress, challenges, and a research agenda. In Jornal of Archaeological Science, vol 174. The sedaDNA revolution and archaeology: Progress, challenges, and a research agenda - ScienceDirect

Halvorsen, L.S., and K. Loe Hjelle (2017) Prehistoric agriculture in western Norway – Evidence for shifting and permanent cultivation based on botanical investigations from archaeological sites. Journal of Archaeological Science: Reports 13, pp 682-696. Halvorsen and Hjelle 2017 - Prehistoric agriculture in western Norway - JASREP 13.pdf

Hansen, L.I., and B. Olsen (2022) Samenes historie fram til 1750. Cappelen Damm akademisk, Oslo.

Hold, K., E. Lord, J. C. Brealey, M. Le Moullec, V. . Bieker, M. R. Ellegaard, J. A. Rasmussen, F. L. Kellner, K. Guschanski, G. Yannic, K. H. Røed, B. B. Hansen, L. Dalén, M. D. Martin och N. Dussex (2024) Ancient reindeer mitogenomes reveal island-hopping colonisation of the Arctic archipelagos. Scientific Reports 14, 4143. Ancient reindeer mitogenomes reveal island-hopping colonisation of the Arctic archipelagos | Scientific Reports

Kamerling, I. M., J.E. Schofield, K.J. Edwards, and K-Å Aronsson (2016).
High-resolution palynology reveals the land use history of a Sami renvall in northern Sweden. In Vegetation History and Archaeobotany Vol. 26, pp 369–388.

Kellner, F. L., M. Le Moullec, M. R. Elegaard, J. Rosvold, B. Peeters, H. A. Burnett, Å. Ønvik Pedersen, J. C. Brealey, N. Dussex, V. C. Bieker, B. B. Jansen, M. D. Martin (2024) A palaeogenomic investigation of overharvest implications in an endemic wild reindeer subspecies. Molecular Ecology 33:5. Molecular Ecology | Molecular Genetics Journal | Wiley Online Library

Kjær, K. H., M. Winther Pedersen, B. De Sanctis, B. De Cahsan, T. S. Korneliussen, C. S. Michelsen, K. S. Sand, S. Jelavić, A. H. Ruter, A. M. A. Schmidt, K. K. Kjeldsen, A. S. Tesakov, I. Snowball, J. C. Gosse, I. G. Alsos, Y. Wang, C. Dockter, M. Rasmussen, M. E. Jørgensen, B. Skadhauge, A. Prohaska, J. Å. Kristensen, M. Bjerager, M. E. Allentoft, E. Coissac, A. Rouillard, A. Simakova, A. Fernandez-Guerra, C. Bowler, M. Macias-Fauria, L. Vinner, J. J. Welch, A. J. Hidy, M. Sikora, M. J. Collins, R. Durbin, N. K. Larsen och E. Willerslev (2022) A 2-million-year-old ecosystem in Greenland uncovered by environmental DNA. Nature 612, pp 283-291. A 2-million-year-old ecosystem in Greenland uncovered by environmental DNA | Nature

LaTorre, R., P. Kosel, V. C. Bieker, K. Bakke Westergaard, J. Lien Mykkeltvedt, K. L. Yildirim, M. Seiler, B. Philippsen, R. I. Macphail, R. J. S. Cannell, L. S. Halvorsen, A. Brønseth Lorentze, R. Sauvage, M. D. Martin, H. Mjelva Breivik, och S. L. F. Martin (2025) Sedimentary ancient DNA metagenomic analysis provides new insights into farming in central Norway from the Bronze Age to late Medieval period. bioRxiv The Preprint Server for Biology. Sedimentary ancient DNA metagenomic analysis provides new insights into farming in central Norway from the Bronze Age to late Medieval period | bioRxiv

Norberg, E. & B. Fossum. (2011). Traditonal knowledge and cultural landscape. In Porsanger, J. & Guttorm, G. (eds) Dieđut 1, Working with Traditional Knowledge: Communities, Institutions, Information Systems, Law and Ethics. Writings from the Árbediethu pilot project on documentation and protection of Sámi traditional knowledge, pp. 193–223. Sámi allaskuvla/Sámi University College. 

Norberg, E. (2019) The meaning of words and the power of silence. In The Indigenous identity of the South Saami (eds. H. Hermanstrand, A. Kolberg, T. Nilssen, and L. Sem), pp. 65-89, Springer, Cham. The Meaning of Words and the Power of Silence | SpringerLink

Olofsson, C. (2010) Making New Antlers: Depositions of Animal Skulls and Antlers as a Message of Regeneration in South Sámi Grave Contexts, Norwegian Archaeological Review, 43:2, pp 97-114. 

Rohland, N., S. Mallick, M. Mah, R. Maier, N. Patterson och D. Reich (2022) Three assays for in-solution enrichment of ancient human DNA at more than a million SNPs. Genome Research 32, pp. 2068-2078. Three assays for in-solution enrichment of ancient human DNA at more than a million SNPs

Salmi, A.-K., M. van den Berg, S. Niinimäki och M Pelletier (2021) Earliest archaeological evidence for domesticated reindeer economy among the Sámi of Northeastern Fennoscandia AD 1300 onwards. Journal of Anthropological Archaeology, Vol 62 

Spangen, M, A.-K. Salmi, and T. Äikäs (2015) Sami Archaeology and Postcolonial Theory – An Introduction. In Arctic Anthropology, 52:2, pp 1-5.

Welinder, S. (2006) Jämtarna och samerna kom först. Jamtli förlag, Östersund.

Wallin, J. E., and K.-Å. Aronsson (2012) Vegetationsförändringar i Härjedalens och Jämtlands fjälltrakter och skogsbygder under vikingatid och medeltid. In Människor i vikingatidens Mittnorden, Fornvårdaren 32, pp 180–208. Jamtli förlag, Östersund. 

Zachrisson, I. (ed.) (1997). Möten i gränsland: Samer och germaner i Mellanskandinavien. Stockholm: Statens historiska museum.