Neoliberal Globalisering och Klimatkrisen: Implikationer för Socialt Arbete

Med utgångspunkt i kritisk teori och begrepp som ekosocial rättvisa och emancipatoriskt socialt arbete analyserar studien sambandet mellan klimatförändringar, global ojämlikhet samt yrkesutövning och utbildning inom socialt arbete i en tid som präglas av nyliberal globalisering och antropocen.

Avhandlingen består av tre delstudier. Den första är en teoretisk analys som argumenterar för behovet av att återpolitisera socialt arbete genom att integrera ekologiska och socialrättvisa perspektiv. Den andra bygger på intervjuer med verksamma socialarbetare och visar att även om medvetenheten om klimatförändringarnas betydelse är hög, begränsas handlingsutrymmet av organisatoriska strukturer och en snäv, nyliberal yrkesroll. Den tredje delstudien analyserar i vilken utsträckning klimatfrågor ingår i svenska utbildningsprogram för socialt arbete, kompletterat med fokusgrupper med utbildare.

Avhandlingen belyser en tydlig klyfta mellan globala politiska initiativ och lokal praxis, liksom mellan yrkets kärnvärden och dess faktiska handlingsutrymme. Resultaten pekar på behovet av strukturella förändringar, förbättrad utbildning och ökad medvetenhet för att möjliggöra ett socialt arbete som aktivt bidrar till klimaträttvisa. Studien bidrar därmed till att utveckla kunskapen om hur socialt arbete kan hantera samtida ekologiska och sociala utmaningar.

Detta är ett phD-forskningsprojekt.

Handledare: Vishanthie Sewpaul & Sabine Gruber

Publicerade artiklar

I. Kaffrell-Lindahl, A., & Sewpaul, V. (2026). Att bryta nyliberalismen och den av människan orsakade klimatförändringen: emancipatoriskt socialt arbete för ekosocial rättvisa. Critical and Radical Social Work, 14(1), 92–109. 

Sammanfattning: En överkonsumerande nyliberal värld, som till stor del drivs av mediebudskap som på ett smygande sätt får människor att mäta sitt värde utifrån sina köpval och sin köpkraft, bidrar till förstörelsen av planeten och driver jorden bortom acceptabla tipppunkter, vilket utgör allvarliga hot mot människors och planetens välbefinnande. Om socialt arbete ska kunna spela en meningsfull roll i att utmana nyliberalismens hegemoni och den av människan orsakade klimatförändringen samt deras katastrofala konsekvenser, måste det frigöra sig från modernistiska och positivistiska inriktningar och anamma en emancipatorisk praxis med fokus på politiseringen av jaget och yrket. En emancipatorisk praxis har potential att förena en andlig kosmo-centrism – baserad på självupplysning och förändrade begreppsbildningar av jaget, den andre och naturen – med de pragmatiska aspekterna av befrielse genom att frigöra oss från kulturell, politisk och kapitalistisk ideologisk hegemoni, för att möjliggöra en omställning mot ekosocial rättvisa.

II. Kaffrell-Lindahl, A. (2026). Socialt arbete och klimatförändringar: klyftan mellan det personliga och det professionella. Nordic Social Work Research, 16(1), 32–44. 

Sammanfattning: Klimatkrisen accelererar ännu snabbare än befarat, med förödande konsekvenser för naturen, djuren och särskilt de människor som socialarbetarna kommer i kontakt med. Denna artikel, som bygger på empiriska data från kvalitativ forskning med socialarbetare i Sverige, belyser klyftorna mellan den globala retoriken och verkligheten på fältet, samt den enorma klyftan mellan socialarbetarnas engagemang för klimaträttvisa på ett personligt plan och deras yrkesutövning.

De empiriska uppgifterna, som bygger på en reflexiv tematisk analys och en beskrivande-tolkningsinriktad forskningsdesign, visar att socialarbetare visserligen uttrycker en djup medvetenhet om vikten av att agera mot klimatförändringarna – och ser det som allas ansvar – men att de upplever att uppmaningen till handling ligger långt ifrån kraven i den dagliga verksamheten. Det finns starka tecken på att globala mönster av individualisering, specialisering och påtvingade krav på effektivitet och snävt definierade resultat – kännetecknande för nyliberalismen och den nya offentliga förvaltningen – påverkar socialarbetarnas arbetsområde på avgörande sätt. De globala, nationella och institutionella begränsningarna av socialarbetarnas roller väcker etiska frågor i relation till kravet att alla socialarbetare ska ta itu med frågor om ekosocial rättvisa. Data tyder på att om det fanns utrymme för dialog och reflexivitet på deras arbetsplatser, samt utbildningsmässigt, politiskt och organisatoriskt stöd för grupp- och samhällsbaserade tillvägagångssätt, skulle socialarbetare vara villiga att leva upp till de globala kraven på att fullgöra sina roller för att bidra till ekosocial rättvisa. Implikationerna för politiseringen av socialt arbete och vikten av emancipatorisk praxis inom socialarbetarutbildningen och -praktiken diskuteras.