Grunderna för upplösning och regenerering av cellulosa
Cellulosa – naturens vanligaste biopolymer – bildar komplexa hierarkiska strukturer från nanoskala till makroskala. Genom att förstå och kontrollera dess polymorfa övergångar, särskilt till den stabila cellulosa II-allomorfen, öppnar vår forskning upp nya möjligheter inom materialvetenskap.
Cellulosa är en semikristallin polysackarid och den mest förekommande biopolymeren på jorden. Den består av linjära kedjor med hundratals till tusentals D-glukosenheter bundna med β(1→4)-bindningar. I naturen bildar cellulosa en hierarkisk struktur där de biosyntetiserade enskilda kedjorna associerar till nanofibriller, som vidare aggregerar till mikrofibriller och slutligen bildar fibrer. Cellulosa är polymorf, och den mest energimässigt stabila allomorfen är den konstgjorda cellulosa II. Vår forskning fokuserar på att förstå övergångarna mellan olika cellulosaallomorfer och att kontrollera relaterade nanoskala, mikroskala och makroskala egenskaper för att frigöra cellulosans fulla potential inom materialvetenskap.
