Multiorganisatorisk samverkan vid kriser (MOSAIK)

Projektets syftade till att utveckla praktisk och teoretisk kunskap om hur samverkan och beslutsfattande i multiorganisatorisk krishantering i ett före-, under-, efterperspektiv vid såväl förberedande arbete som aktiviteter för lärande och erfarenhetsdelning efteråt.

Siluetten av en person med hörlurar framför en stor skärm som visar en två bilar, varav en polisbil, vid en parkeringsplats.

Det civila krishanteringssystemet i Sverige har genomgått stora förändringar. Särskilt påtaglig är den förändrade lagstiftningen där kommuner och länsstyrelser har fått en central roll och stort ansvar på lokal nivå. I skriften Olyckor och kriser 2009/2010 (MSB 2010a) framhålls dock att den samhälleliga krisberedskapsförmågan behöver utvecklas för att bli mer robust och klara av sektorsövergripande kriser och bred organisatorisk samverkan. T.ex. pekade MSB särskilt på kunskapsbehoven om samordning och samverkan, inte minst för att ta vara på (lokal)samhällets samlade resurser och för att utveckla förutsättningarna för ledning och samarbete.

Kunskap är dock begränsad om vilka faktorer och mekanismer som inverkar på organisatorisk samverkan, särskilt vid kriser på lokal nivå som involverar flera sektorer, verksamheter och organisationer Ett centralt mål har därför varit att utveckla kunskap om det lokala samhällets beredskap och förmåga till sektorsövergripande samverkan vid ordinära kriser och särskilt kunskap om samverkan ur ett bredare perspektiv där andra och fler organisationer än räddningsorganisationer blir inblandade och där det inte finns en avgränsad olycksplats. Inom såväl forskning som praktik har samverkan tidigare främst handlat om räddningsorganisationer och särskilt på olycksplatser. Kriser däremot har inte alltid någon självklar olycksplats och de omfattar och påverkar fler organisationer än bara räddningsorganisationer.

Resultatet visar att sektorsövergripande samverkan försvåras av att det i mötet mellan dessa organisationer saknas kunskap om de rutiner som styr den plats där händelsen sker och förståelse för den uppkomna situationen. Vidare att ansvaret för räddningsinsatsen ofta helt lämnas över till räddningsorganisationerna.

Vid sektorsövergripande krishantering har de ingående organisationerna kunskap om olika faktorer under händelsen. Organisationer utan krishanteringsvana kan ha svårt att förstå situationen när en kris drabbar deras organisation. Däremot har de kunskap om platsens förutsättningar. Räddningsorganisationer har inte alltid kunskap om platsens förutsättningar när de kommer till en skadeplats, däremot kan situationen var känd och något de ofta möter.
Uppgiften att avhjälpa själva krisen till exempel släcka en brand, har räddningsorganisationerna erfarenhet av. Uppgifter relaterade till platsen, till exempel att möta de behov som barn och äldre har och de rationaliteter som gäller den här typen av arbete, har omsorgsorganisationerna kunskap om. Den organisationsknutna kunskapen delas dock inte över sektorerna.
Omsorgsorganisationer och räddningsorganisationer utgår från olika logiker i sitt arbete. Omsorgsorganisationer har sällan krishanteringsvana när det gäller ordinära kriser och de utgår i sitt arbete från en omsorgslogik med fokus på värnandet om elever eller äldre; räddningsorganisationer utgår i sitt arbete från kommunikativ eller incidentkontrollerande logik och ofta ser de krisen som en vardagskris. Detta gör att personalen vid de olika organisationerna förstår samma händelse på olika sätt.
Vid en händelse är det inte ovanligt att de olika organisationerna inte samverkar under krisen utan att var och en gör sitt och anpassar sin verksamhet enbart till händelsen.