Vid krishanteringens utkanter: Informella aspekter av krishantering

Förutsägelsen om hur ”bra” organisationer hanterar kriser baseras ofta på formella beredskapsåtgärder, dvs. i vilken utsträckning de bygger på institutionaliserad kunskap och regler som kan bedömas och jämföras utifrån formella policyer. Vad detta perspektiv saknar är att sätta krishantering i relation till sociala och kulturella sammanhang inom vilket organisationer befinner sig. Mot bakgrund av detta är syftet med denna avhandling att bredda förståelsen om krishantering genom att betona krishantering som en dynamisk process beroende av de ofta taget för givna aktiviteterna härrörande ur vardagspraktiker.

Empiriskt fokuserar avhandlingsprojektet på non-emergency organizations (NEOs) som är en generisk benämning för aktörer med arbetsuppgifter som normalt inte inkluderar att hantera kriser, men som vid en kris måste vidta nödvändiga åtgärder för att upprätthålla sin verksamhet. Genom ett urval av organisationer från den sociala sektorn studeras hur organisationer hanterar olika typer av kris såsom längre strömavbrott, bränder, oväder och följderna av flyktingsituationen 2015, och hur organisationerna, trots en låg grad av institutionaliserad krishantering, hanterar efterverkningarna av sådana händelser. Teoretiskt tar avhandlingsprojektet hjälp av praktikteori för att med dess hjälp utveckla ett ramverk med det huvudsakliga målet att komma åt informella aspekter av krishantering.