Perifera förskolors möjligheter och begränsningar i en statlig insats för skolutveckling

Resultatet visar både möjligheter och begränsningar i insatser i perifera förskolor hos små kommunala huvudmän. I fall 1 handlar det främst om organisatoriska strukturer och ledningsmässig sårbarhet, medan fall 2 lyfter relationer, kultur och vardagspraktik. Trots dessa olikheter pekar fallen mot samma slutsats: hållbar utveckling i små kommuner kräver en kombination av strukturell stabilitet och relationell bärighet. Det handlar om att fördela ansvar och mandat, tydliggöra roller och skapa forum som minskar beroendet av enskilda personer samtidigt som organisationen behöver gemensam riktning, tillit, fungerande kommunikation och arbetssätt som anpassas till små enheters kapacitet och geografiska placering. När dessa villkor samspelar kan både centrum och periferi ta sig an utvecklingsarbete på ett mer uthålligt och effektivt sätt.

Ledningens inställning till insatsen tycks alltså ha betydelse för mottagarkapaciteten. I de två fallbeskrivningarna framträder olika mottagarkapacitet och det går att ana begränsningar i ledningens engagemang och förståelsen för vi och dom. Genom att använda samma modell för insatser hos både stora och små huvudmän blir det tre separata insatser där rektorerna blir överösta med uppdrag och redovisningar. Här har det framkommit önskemål om att anpassa insatsen så att det är en sammanhållen insats hos små huvudmän.  

Det finns indikationer på att korta digitala avstämningar hjälpte de förskolor som hade svårt att närvara fysiskt på träffar. Genom att ha digitala träffar arrangerar man för likvärdig inkludering, något som uppskattas av de som deltar. Fysiska möten innebär ofta lång frånvaro från förskolan eftersom det även innefattar transporttid.

Lärdomar är att små huvudmän tenderar att ha en familjär kultur som är gynnsam i många avseenden, men har begränsningar. Här framkommer bland annat skav i styrsystemet, när roller blandas samman, eftersom en person besitter olika roller. Därutöver är behovet av struktur inte lika påtagligt, utan det kan gå att arbeta strukturslöst. Den statliga insatsen i dessa fall hjälpte till med strukturer så som samtalsmodeller eller struktur och långsiktighet i utvecklingsprocesser. Detta var ovant i den familjära miljön, men beskrivs med positiva ordalag av de som deltog. Möjligheten med det familjära är relationer som utvecklas över tid och snabba beslutsvägar vid behov.  

Något som behöver förekommas i en insats i perifera förskolor hos små huvudmän är vikariefrågan. Den har varit svår i både dessa fall. Det är inte bara brist på behöriga vikarier, det är brist på vuxna som kan komma och vikariera. Även om de får pengar för vikarier, finns inte personerna att sätta som vikarier.